search
top

Rhythm and Blues

Rhythm and blues, förkortat R&B eller R’n’B, är ett begrepp som använts ett par gånger under den populärmusikaliska historien. Oftast syftar man på den tidiga rhythm and blues och inte den moderna/nutida R&B som utvecklades från slutet av 70-talet fram till idag.

Tidig historia

 Termen rhythm and blues uppstod i USA under slutet av 40-talet. Man brukar säga att det var Jerry Wexler som myntade begreppet. Han var då reporter för musiktidningen Billboard – Music Charts, News, Photos & Video | Billboard och kom sedan att bli skivproducent på Atlantic. Rhythm and Blues blev den nya benämningen för den blandning av populärmusik i Amerika som hade vuxit fram ur blues och gospel. Vid andra världskrigets slut hade det utvecklats flera olika musikstilar som hade sitt ursprung i bluesen, t ex country blues, olika typer av city blues, jazz med bluesinslag och mer dansinriktade stilar såsom jump och boogie. Alla dessa stilar sorterades in i facket rhytm and blues.

City Blues och Jump Band Swing

Louis Jordan

 City blues utvecklades från den lantliga, gitarrbaserade blues av de svarta musikerna som flyttade från sydstaterna till industrierna i norr där jobben fanns. För att kunna höras ute på klubbarna började de lägga till trummor och bas, dessutom drogs tempot upp. Plötsligt hade en ny musikform uppstått, mer anpassad till stadsmiljön. Några av de viktigaste stilbildarna för city blues var Roy Brown och Joe Turner. För Jump Band Swing var Louis Jordan and his Tympany Five de ledande artisterna.

Gospelns influenser

 Bluesens inflytande på rhythm and blues var givetvis tydligare än gospelns, men det berodde delvis på att gospel inte hade samma kommersiella spridning. Flera artister och grupper blev dock populära under slutet av 40-talet, bl a Soul Stirrers, Dixie Hummingbirds, Alex Bradford och Rosetta Tharpe. De hade ett utpräglat vokalsound i call-response stil som också är vanligt inom gospeln, där en s k försångare sjunger med en liten bakgrundskör. På 50-talet började flera vokalgrupper, med ursprung i gospeln, sjunga en sekulär repertoar, bl a Dominos med Clyde McPhatter. McPhatter blev sedan solist i Drifters, en av de mest framgångsrika grupperna.Ett nytt, mjukare sound som växte fram här var s k doo wop, som uppstod när några grupper ville tona ner den intensiva gospelstilen. Med doo wop anspelar man naturligtvis på sånggruppens typiska vokalriff.

Covers

Alla dessa utvecklingar inom populärmusiken skedde bland de svarta musikerna. Just därför var rhythm and blues relativt okänd, eftersom den normalt inte spelades i radio i 50-talets USA. Detta hände emellertid allt oftare, vilket snart förändrade hela musikindustrin. Vita ungdomar började köpa skivor med svarta artister. Det blev början till coverversioner av rhythm and blues-låtar. Vita artister gjorde covers och tog till sig den s k svarta stilen att sjunga och musicera mer spontant, med mer känsla och upplevelse. Möjligen blev resultaten mer slätstrukna än originalversionerna, men ändå omåttligt populära omkring 1955. Den mest kände ikonen var naturligtvis Elvis Presley. Inte långt senare blev originalversionerna åter mer intressanta.

Joe Turner

Ett par kända covers från Billboard-listan under åren 1954-56 är Bill Haley’s Shake, rattle and roll som ursprungligen sjöngs av Joe Turner. Crew Cuts gjorde om gruppen Chords’ låt Sh-boom. Den sistnämnda var varken blues eller doo wop, utan skapade en helt ny stil. Ackorden går i en rundgång istället som en bluestolva, som en mycket tidig rocklåt.

Comments are closed.

top